Vad jag kan minnas började allt egentligen efter att jag tagit studenten (för tio år sedan herregisses! Hello oldie!) flyttade hemifrån för att plugga, till Halmstad om vi ska vara mer exakta. Helt själv. Kenny kom upp när han kunde och hade råd då han inte hade jobb direkt efter studenten. Min bästa vän, Vicki, börjad också läsa där uppe så vi hade ju varandra dock några mil emellan våra studentlyor. Så jag var mycket själv, vi var ju där för att plugga. Och redan då tappade jag det. Var konstant ledsen och engslig, orolig och kände saknad. Beslutade att jag skulle flytta hem, lämnade till och med min grupp insett arbete utan att säga något. Helt idiotiskt jag vet, men känslan sa bara att det var rätt just då. Sen den dagen kände jag bara att jag var dålig med andra och drog mig tillbaka. Några år senare fick vi barnen och mitt umgänge har bara varit litet och stabilt. Varför gå utanför det trygga boet liksom? Har absolut blivit med tillbakadragen och har svårt att vara social av mig. Det är just där det stora problemet är. Jag vet att jag egentligen kan ge mer men känns som jag har glömt. Och förr hade jag något som drev mig framåt. Det har jag inte i samma utsträckning längre. "Vad gör du annars?" är en fråga som jag helst undviker för jag känner mig så tråkigt. Jag har inget svar. Så jag är på jakt tillbaka till den som alltid hade något att berätta, vara exalterad över det som man har på gång och vad man har för mål. 

Jag har under en tid funderat på hur jag ska göra detta och lite av att till exempel  skaffa mig ett extra jobb nu under min mammaledighet är en av de sakerna. Jag måste få kontakt med människor igen. Göra något annat än "bara vara mamma". För att just "bara vara mamma" gör att jag inte utvecklas som person. Jag vill ha en livsstilsförändring och jag tror att genom att "be out there" kommer jag att få så många möjligheter till en ny framtid, ett nytt nu.