Det kommande året kommer jag, säkert som så många andra, att sätta mig själv som en stor del av mitt fokus. Gabriel kommer alltid att vara prioritet nummer ett, såklart. Men efter att ha varit gravid, fött barn och förändrats både psykiskt och inte minst fysiskt behöver jag se över hur jag mår och hur jag vill leva.

Jag mår absolut bra i mitt förhållande med Kenny. Det får ni aldrig tro att jag inte gör. Jag älskar honom till månen och tillbaka. Så i de banorna behöver ni inte tänka.

 

 

När jag hade mitt samtal med min barnmorska om hur jag mådde blev jag ledsen. Jag är stressad, tycker att jag är otillräcklig och är konstant orolig. Jag känner mig äcklig, ful och söndersliten. Jag skäms så över mina bristningar. fast jag vet att det inte är mycket om man jämför med många andra, Jag vet, de kommer att blekna, men aldrig försvinna. Aldrig. och jag vet att det kom det finaste ut det, Gabriel. Men hur ska jag kunna bygga upp en pojke som tror på sig själv när jag själv inte gör det?

 

 

Så, vad ska jag göra? Få mig att må bra och få tillbaka nåttsånär självförtroende? Skaffade gymkort idag. Känns bra. Nu ska jag bara ta mig dit, vilket jag inte tror kommer vara några problem. Har ju bästa vännen som ska hjälpa mig att komma igång. jag och barnmorskan ska prata varje gång vi ses. Blev erbjuden att gå och prata med någon men vill börja med att våga dela med mig till henne dåliga aldrig pratar om känslor med någon privat heller.

 

 

Det sjuka är att detta är första gången jag nämner det för någon, då jag inte bara tänkt det utan satt det i text. Jag vill inte prata om det. Bara om jag själv tar upp det på tal. Jag kommer att behöva ta detta i min takt utan att ha de som jag älskar flåsandes i nacken om hur jag mår. Fast jag vet att det hade varit i all välmening. Tack för att ni förstår.