Jag blottar min själ och kropp
Mina föräldrar bor ute i Billeberga medan jag har flyttat in till Landskrona.
Jag hatar gröt men älskar sylt.
Jag gör inte så mycket för utom att jobbar hela dagarna på McDonalds i Löddeköpinge, precis utbildad skiftledare.
Det finns mycket jag inte tycker om med mig själv; jag sover så fort jag kan, mycket dubbelmoral, borstar inte alltid tänderna på kvällen, har liten rumpa, världens fulaste bröst och äter mig till ros.
Tv-tittande är något som jag kan ängna hela dagar åt. Komediserier. Jag älskar kaffe därför har jag inte lika vita och fina tänder som jag en gång hade. Tandställningen som jag hade i två års tid har gjort att mit överbett försvunnit men ficken liten glugg mellan framtänderna som nu alla tror är skit mellan tänderna. Det värsta kläderna är de jag nåstan alltid går i - mjukisbyxor och en stor tröja.
Jag har en förmåga att gråta till vad som helst.
Något som jag älskar är det som jag inte kan skapa i mitt eget hem. Ordning är inte något som strår högst upp på listan. Jag älskar inredning men jag har inte råd till det jag vil och min pojkvän har inte samma smak som mig.
Jag dricker inte öl. Egentligen dricker jag inte ofta över huvudtaget men när jag gör det blir det för mycket.
Jag skickar SMS till folk som jag inte i vanliga fall skiulle skicka till och ibland kan det skapa förvirring.
Jag älskar min familj men vet inte hur jag ska betè mig i deras närhet.
Körkort har jag inget så jag åker komunalt, vilket i och för sig är bra men jag har inte friheten jag vil ha.
Att lära sig utantill är inte min grej, dock gör jag så gott jag kan vilket inte alltid verkar duga hos folk.
Min chef ändrar person när det kommer annat folk till resturangen. Jag gör ett helt okej job men jag är inte fullständig nöjd. Kommer jag någonsin bli nöjd?
Jag är för snäll. Oavsett vad jag gör fåå jag det i bakhuvudet senare. Gör jag något positivt för någon annan får jag oftast bara skit tillbaka. Är jag sen sträng vill de att jag ska vara snäll och eftersom jag är snäll slutar jag vara sträng. Jag har en vilja av stål men självförtroendet är inte det bästa att luta sig mot.
Jag hatar att folk inte säger som de tycker och att de förlitar sig på att jag i vissa lägen, speciellt på jobb, ska öppna min käft och berätta sanningen för personerna i fråga som man är missnöjd med. Är jag ett offer för det som komma skall?
Är jag dum i huvudet eller finns det någon där ute som könner som jag - helt fucked up?