Jag prisar er

Jag investerar för lite i det liv jag lever. I mina vänner, familj och sambo. Min kärlek till alla är nog starkare än vad något annat i denna värld men jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur jag ska gå till väga. Oftast blir det det motsatta drag som jag egentligen borde göra. Jag tar alltid ett steg bak, bort från all trygghet. Antagligen bara för att jag ska känna att det är jag som har makten. Men har jag det egentligen?

Ett bra exempel är förhållandet till mina vänner. Hur komer det sig att jag alltid antingen drar mig ur eller skippar saker och ting helt, just för att jag inte känner makt? Jag vet inte om makt är det rätta ordet men det är närmst det jag vill få fram. Jag saknar det förhållande vi hade en gång. Kunde prata om precis allt, vi var inte som alla amdra. Vi hade inte det "bull shit" som jag upplevde andra ha i sitt umgänge. Vi sa saker och ting till varandra, vi diskuterade och kunde ge våra åsikter. Men tyvärr förändras saker och tin - även vi själva. 

Jag hatar mig själv just nu för att jag har tagit ett steg bak från att utveckals tillsammans med er, men jag hoppas, och jag menar det verkligen, att ni vet att jag älskar er.