Jag hatar mig

Det är tungt, att helt utan att se det komma, att det bara flyger in i en och slår en hårt som en käftsmäll. Att man antagligen inte räcker till eller snarare att man har känslan av att inte räcka till. Att allt man gör bara blir fel. Inget blir som man hade tänkt sig,.Man anstränger sig för att göra det bästa av det men ändå räcker det inte till.
Med Kenny känns det som vi hela tiden tjabbar. Och jag och mitt humör, tja, det kan vi ju bara kasta i sjön, men jag anstränger mig men ändå är det inte tillräckligt för att det ska bli bra. Han är verkligen en av de mest fantastiska människor som jag har träffat, haft lyckan att få ha i mitt liv, men ändå gör jag det till detta.
Är jag ensam bli jag bara ledsen. Är jag med vänner känner jag mig bara dum, detta för att jag inte finner tillräckligt med tid och lust för dem. Tyvärr är det så.
 
När började allt då? När fick jag för mig att jag inte längre höll måttet, att jag inte var den som jag en gång varit och alltid velat vara? Jag dog under min tid i Halmstad. Hela jag föll ner i bitar när jag flyttade dit. Där ville jag verlkligen bara försvinna bort och det skulle vara långt. Sådan ensamhet har jag aldrig varit med om i hela mitt korta, patatiska, ynkliga liv.

När tar det slut?